wallint

Jag sitter på ett café i Uppsala. Lyssnar på Ben E King - Stand By Me. Den håller fortfarande. Den får kaffet att smaka lite godare, chokladbiskvin att räcka lite längre och alla människor runtomkring upplevs faktiskt lite lyckligare än innan. Jag sjunker in i texten och lyssnar. Det krävs en del för att göra det. Melodin är så förförisk att man knappt kan lyssna till annat än just stand by me.

Låten placerar sig i ett fack av låtar som bara har en textrad. Alla sjunger med när Ben E King tar i från tårna och sjunger Stand By Me. Sen försöker man fortsätta men det går oftast som det går med det där. Med fortsättningen. För dom flesta kan den inte. Har inte hört den fast han sjunger den varje gång du spelar låten. Så här kommer en översättning av låten för er som är nyfikna på vad som egentligen händer mellan bom bom i början och den störtsköna refrängen stand by me i mitten och slutet!

När natten kommit och land färgas mörka och månen är det enda ljus vi ser

Nej jag kommer inte vara rädd, Åh ahhhh nej jag kommer inte att vara rädd

Så länge som du står, står bredvid mig

Så älskling älskling står bredvid mig

Åhh stå bredvid mig

Åhh stå

Stå bredvid mig

Stå bredvid mig

Om himlen som vi tittar upp mot skulle lossna och falla ned

Eller om bergen skulle rasa sönder ned i havet

Jag kommer inte gråta

Jag kommer inte gråta

NEJ, jag kommer inte visa en tår

Så länge, så länge som du står bredvid mig

Så älskling älskling står bredvid mig

Åhh stå bredvid mig

Åhh stå

Stå bredvid mig

Stå bredvid mig

Nu när jag och ni har texten som vi bara nynnat och hummat med i förut så får låten en helt ny dimension. Den är helt enkelt helt jävla fantastisk. Ta det där med månen som enda ljus eller att hela himlen skulle rasa ned över våra huvuden. Det e magnifikt! Man blir nästan förbannad när man inser vad man missat tidigare.

Jag ser mig om, där sitter dom alla, helt omedvetna om vad dom inte vet. Hur ska jag få upp ögonen på dom. Ska jag låtsas dra ur hörlurarna från min dator av misstag och låta datorns högtalare göra jobbet samtidigt som jag böjer mig bakåt och frågar: ursäkta, men vet du vad han sjunger om? Ja förutom det där stand by me! Förmodligen kommer personen jag frågar svara nej. Förmodligen bryr sig han eller hon inte ett jävla dugg om detta heller. Speciellt inte när det vattnas i gommen och samma person är i full färd med att trycka in en dammsugare i munnen för att råda bot på det. I den stunden, då bryr man sig bara om väsentligheter, sockersöta dammsugare, ohämmat sex, på sin höjd stand by me i låten stand by me av Ben E King men aldrig, aldrig någonsin det andra. Det om berget som störtdyker ned i havet. Det missar dom, åhh stackars satar! och jag får leva ensam med just den bittra vetskapen tills jag stupar.

Kunde inte kvinnan han sjunger till gift sig med Bob Dylan istället. För där begriper ingen någonting, inte stand by me och inte det som är mellan stand by me och nästa stand by me, absolut ingenting. Då hade vi alla kunnat sitta och lyssnat på något som vi inte hör och förstår och än bättre, när kaffet är slut och kakan ligger i magen så har vi redan glömt både Dylan, melodin och texten. What a wonderful world that would be! 

Ute i världen finns det mycket som är unikt, varje land har sin alldeles egen pärla som inte går att kopiera. Det handlar om en blandning av genuitet och historia som tillsammans skapar något som i något annat sammanhang skulle vara en helt ny produkt. Men det finns också saker som förenar, som skapar en enda stor massa av människor som i vissa aspekter är mer lika än olika. Ibland måste man skrapa bort lite yta för att det ska fungera. En korvgubbe säljer korv, frågar om du vill ha ketchup och senap tills den dag du bryter korvtråden och kanske frågar människan bakom korven vad han heter och hur han mår. Om man bara tittar och tittar för mycket så blir man bara förvirrad, inom kort så har du sorterat in människor du ser i fack bara för att känna starkare tillhörighet till det fack som du redan anser dig tillhöra. Det här är elementa. Det är så här mänskligheten snurrar runt. Ingen vill tillhöra ingenting. Därför är det befriande att vissa saker oavsett fack, oavsett yrke och nationalitet är lika, samma överallt. Befriande att höra en pressad engelsman i rikstelevision säga ”ehhh” innan han svarar på 10 miljonersfrågan. Tuffa grabbar säger: smärta är ett internationellt språk. Jag säger: ”ehhh” är ett internationellt språk. Smärta det gör bara ont och är bara ett ”internationellt språk” för dom som vill rättfärdiga 1000000 timmar på ett gym. För oss andra är det bara ett okeej-och-vad-fan-menar-du-med-det? Men man säger det inte, speciellt inte till någon som precis deklarerat smärta som ett allmänt språk.

Ehhh är ett mellanslag, ett uttryck för osäkerhet, nervositet att inte veta riktigt vart man är på väg någonstans. I huvudet rusar det tusen trådar och för att hålla den enda tråden som kommer ut ur munnen så kommer det ett ehhh innan. Det handlar om att köpa sig mer tid. Som att sitta framför datorn, trycka igång trögprogrammet och lyssna på hur hårddisken smattrar till innan den öppnar upp det. Om datorn låter så fungerar det i alla fall. Då behöver man inte i första hand oroa sig för att den slocknar och dör. Eller att ingenting händer efter att man tryckt på knappen. Det är tröttsamt att behöva vänta men datorn har genom att låta smattrat till mer sig tid på samma vis som ehhh. För får vi bara en känsla att vi är på väg framåt mot ett mål så känns det trots allt okej att vänta.

Sen finns det människor som är tränade på att inte säga ehhh. Mediatränade människor som fått höra att om något ska låta trovärdigt så gör dom bäst i att låta ehhh stanna hemma innan dom ställer sig framför en tvkamera och håller sitt viktigaste tal till nationen. Men jag tror att man ska använda sig av ehhh mer. Just för att sålla sig till mängden som säger ehhh i tid och otid. Jag tror att osäkerhet kan vara en sida av myntet som visar upp skön mänsklighet bakom all mediatränad fasad. Om inte Bill Clinton varit så hårt mediatränad att han i stridens hetta sagt ”i have not slept with that woman” utan ”ehhh i have not ehhh slept with that ehhh woman” så hade folk förstått. Förstått att det förvisso var en elak lögn men en lögn ifrån en i situationen osäker människa med två ben och armar, precis som du och jag. Nu var det istället herr president som ljög hela världen rakt i ansiktet och då vart hämnden ljuvare än någonsin. Vem har inte i sitt annars stilla sinne velat tvåla till en president? Nu fick vi det allihopa. Bill Clinton fick knulla och vi andra fick möjligheten att delta i konsekvenserna av det.

Att stanna upp och säga ehhh är att vara människa. Tar du bort det draget så slutar du inte att vara människa. Du blir betraktad som en människa som aldrig tvekar som alltid har svar på tal oavsett vad. Men inombords så skriker det ehhh och bara mediatränare jublar hela världen över. Dom har lyckats trolla bort smutsen på kostymen utan att ha sönder den. Men den som bär den kommer när den får tid över fundera hur det blev så här? Hur blev jag så här? Vart tog all frihet vägen?

Han sitter på ett café och tittar på alla vanliga människor som skrattar, pratar och säger ehhh inför var och varannan mening. Dom är långt ifrån perfekta men ändå ser dom lyckliga ut. Han fäller ihop sin New York Times, knäpper rocken och går sin väg. När han kommer till ytterdörren så vänder han sig om tittar på flickan bakom disken... ”ehhh tack för kaffet det var jättegott”. Hon ler blygt och svarar ”ehhh tack.. tack så mycket”. Han öppnar dörren och tar klivet ut på gatan och ler. Hela ansiktet spricker upp i ett enda stort leeende och hans ögon glittrar av lycka. Det fungerade.. Helvete det fungerade ju!

Marknaden ligger öppen för alla som vill in. Med en stor och varm famn så kramar pengarna människor som söker lyckan genom plånboken. Och visst är det en ständig kamp. Inte bara mot klockan utan även mot alla konkurrenter som också valt att gå samma väg. Förut var det nedskalat till samma gata, på sin höjd samma skola men idag har vi hoppat över alla stegen där emellan och landat i hela världen. Nu är det världsherravälde som gäller. Nu ska flest prylar i världen stå ensam på toppen och titta ned på alla andra som inte fick tag på det enda och sista exemplaret eller olägligt fått helt tvärstopp på kreditkontot. Det är ett ständigt krig som rasar där ute och vill du vinna gäller det att ligga i. Förmodligen börja redan idag. Alldeles säkert köpa något från London.

Tjej1: Heeeej!
Tjej2: Hej!
Tjej1: How is it my darling?
Tjej2: Bara bra, och du? Fan vilka fina skor du har!!
Tjej1: Ähh dom där, dom är nästan 1 år gamla...
Tjej2: Va? Jag har aldrig sett dig gå i dom förut..
Tjej1: Nä men det är för att jag inte hunnit gå in dom än, dom har typ legat i en resväska..
Tjej2: Resväska?
Tjej1: Jaa jag köpte dom i nån butik i England när jag var där i julas och sen har jag bara glömt att packa upp dom.
Tjej2: Var dom dyra?
Tjej1: Inte så värst... trots att jag köpte dom i London där det är så jävla dyrt...
Tjej2: Jo dom säger ju det...


Jag har hört det så många gånger nu att jag tappat räkningen. Alla har något som man köpt i London. Är det inte ett par trånga stövlar så är det en träningsoverall med vita streck på. Det här är den verkliga grädden på moset, den gyllene trofén som gör 10-0 PANG utan att lämna något som helst utrymme för en motoffensiv. För vad ska man kontra med? Jo dom här shortsen är från Ullared, dom sitter skönt.. och ja bra pris var det på dom med. Man vet att man e så körd när någon kommer dragandes med sitt jävla London att man hissar vit flagg medesamma. Ändå så smygs det med de, det får inte framstå som mer än vad det är, det får inte se ut som att man egentligen bryr sig, bara ett diskret: det var nån butik i London och så är det klart. Så diskret presenterat men ändå känns det varje gång som om någon piskat till en hårt i ansiktet med självaste Big Ben.

Om det finns någon som helst rättvisa i denna vår värld så borde också det omvända gälla. När Alan kommer hem ifrån en veckas vistelse i Stockholm så gäller det att smida medan järnet är varmt. Redan samma kväll drar han på sig den färgglada daladräkten med tillhörande tofsar och svart svamphatt. Sen går han ner till den lokala puben, sätter sig i ett hörn och beställer in en stor stark. Han behöver inte sitta länge förrän de börjar tisslas och tasslas runtom honom och när ölen är slut så kommer första offret fram.

Kille: Hi!
Alan: Hi there!
Kille: Fuck man, what a cool outfit you have!
Alan: For real? Thanks buddy, but its actually no special about it..
Kille: You kidding me? You must! Dont tell me that you bought it in London?
Alan: London? No, this is from my last trip to Sweden
Kille: You bought that in Sweden?
Alan: Thats right, I think it was in... Stockholm
Kille: You lucky bastard
Alan: Dont forget its just a outfit, just a outfit like yours and everybody else in this room
Kille: True... but Stockholm.. its not like London thats for sure..

Ingenting skulle lämnas åt slumpen.Allting skulle planeras in i minsta detalj för att göra den första etappen på inte mindre än en ny rekordtid. Det här var mer än en söndagstur i parken. Det här var på fullaste allvar tidernas största satsning. Då duger det inte att kasta upp myntet i luften och bara hoppas att det till slut landar rätt. Nej kartor, tidtagarur, pulsmätare, cykeldator, energidryck och lämplig klädsel. Allt detta och lite till skulle vara klart när veckan blev till fredag. För säkerhetsskull ringde jag också cykelthomas en sista gång och frågade om utrustningen fortfarande lirade. Han svarade att det inte fanns någon anledning till oro, att allting var kontrollerat av självaste honom själv. "På fredag kommer du rulla utav bara helvete!" sa han och skrattade efteråt. Jag tänkte att var det någon som kunde bedömma en sådan sak så var det just cykelthomas. Nu kändes det klart. Nu fanns det inget som kunde misslyckas.Jag skulle rulla som ingen levande rullat förut.

Så kom dagen. Cykeln stod framför mig och lös i all sin prakt. Jag testade växlarna, hoppade lite lätt på tramporna och klämde på däcken för att kontrollera rätt mängd luft i däcken. Visst var det en racer som stod framför mig. En primadonna med gaspedal och turbo. Nu var det bara en sak som gällde. Upp på sadeln och cykla för seger och ära! Jag startade tidtagaruret, kollade pulsen en extra gång och började visualisera en bejublad målgång 5 km senare. Nu jävlar! ett två tre och iväg!

Första sträckan gick precis som planerat, farten var bra, kurvorna perfekta och tredje växeln var igång redan innan första ens hunnit säga hejdå. Sen hände det som inte fick hända. Det som inte fanns med i världsbilden alls. Första stigningen så var det som att allting bara försvann. Huvudet började snurra, benen vek sig och cykeln kändes inte alls lika framåt som tidigare. Det tog tvärstopp och jag mindes...

 
Jag mindes ett mästerskap för inte så längde sedan. Det var herrstafett i skidor och Sverige ställde upp med ett av tidernas bästa lag. Förväntningarna var skyhöga och alla såg framför sig hur guldet redan var i hamn. När sedan tidningarna skrev att man flugit dit fjolårets guldskidor till åkarna och vallateamet hade hittat rätt precis i tid så kändes det klart hela vägen till prispallen. Det stod guld på varje åkares mun och när vi inför sista sträckan ledde med över 25 s ner till tvåan så hurrade en hel nation. Men det gick ju som det gick med det där. Jörgen Brink skulle kunnat åka baklänges med en stav och ändå vinna. Det var utgångläget men allting bara störtade. Han gick in i väggen och kom ingen vart alls. inte en pissmeter höll han ifrån och hemma framför tvapparaterna så såg vi hur både norsken, tysken och bellman flög förbi och log rakt in i tvkameran. Man sa efteråt att de inte var Jörgens fel, att det var dåligt vallat och att det var fel skidor för en åkare som han. Skitsnack skrek jag högt framför tvn. Det där är bara dynga och en desperat förlorares försvarstal. Men den fredagen, på cykeln i den hårda stigningen visste jag helt plötsligt bättre.

Det var ju klart det var så. Det var ju klart att cykelthomas hade gjort ett av sitt livs största misstag på min bekostnad. Han berövade mig en seger på samma vis som Jörgen förlorade sitt. Cykelthomas var en bluff och det kändes mycket tråkigt alltsammans. Jag hoppade av cykeln och började gå förödmjukelsen marsch mot toppen medan människor ifrån världens alla hörn passerade på ett till synes lätt-trampat vis. Det var slut nu. Jag skulle aldrig någonsin komma tillbaka igen. Sånt här sätter sig i psyket. Jörgen gjorde aldrig någonsin mera ett bra lopp. Men jag tänkte annorlunda, Aldrig någonsin mera skulle jag göra ett lopp, inte överhuvudtaget tänkte jag samtidigt som jag kastade in cykeln in i förrådet. Och när det kommer till cykelthomas, när jag tänker på honom.. så kan han bara dra åt helvete..

Riktiga författare har alltid något att läsa inne på sin toalett. Gärna nära toalettstolen om läslusten skulle göra sig påmind. Och det gör den påfallande ofta just när författare runtom i världen sitter och uträttar sina behov.

Till skillnad från vardagens vanliga människor som inte upplever livet i ord och meningar så väljer författaren sin toalettlektyr med både tanke och omsorg. Här är det absolut inte frågan om att i panik rycka det som ligger på soffbordet på vägen och det är verkligen inte tal om någon anonym dassbok! Här är det finkultur på riktigt höga höjder som gäller. Detta selektiva, noggranna författardrag är egentligen inga konstigheter, toaletten är mer än en stund av avkoppling och vila för en författare. Det är en del av skrivarprocessen minst lika viktig som själva skrivandet i sig. Och för att hitta inspirationen så kan det ibland behövas en annan källa. Det hade Strindberg, det hade Karin Boye med. Historien berättar inte alla detaljer, men det kan mycket väl vara så att hela röda rummet skapades samtidigt som Strindberg satt och sket med ett stycke fin toalettpoesi i knät. Det får vi aldrig reda på, inte heller vad toalettpoesin bestod av. Så frågan: Vad läste Strindberg på toaletten? är och förblir en av litteraturhistoriens olösta och största mysterium. Ja helt enkelt något vi bara får lära oss att leva med.

I framtiden vill jag inte låta någon ligga sömnlös nätterna igenom och undra vad riktiga författare läser på toaletten, varför ska jag låta framtidens barn göra det nu när vi har sån fin digitalteknik. Det är ju bara för mig att gå in på toaletten och ta en bild, sen är den saken klar.

När vi ändå är inne på mat-temat kan vi väl lika gärna löpa linan ut. För hur kan man säga att man tar mat på fullaste allvar om man inte ens vet hur den smakar. Det är de första alla blivande stjärnkockar får lära sig, smaka för i helvete på maten du lagar. Det är förvånansvärt många som inte gör det. Som hellre arbetar enligt principen "det får bli som det blir". Och visst kan det bli bra de med men på vägen mot bättre vetande och in i kock-kockens finaste rum så behövs det kanske lite mera krydda i köket än så.

Kocken pratar i termer som sötma, arom, fyllighet, mastigt, ljuvligt och smälter i munnen. Vi andra som famlar efter pulvermoset på översta hyllan i skafferiet och köper champinjoner euroshopper på burk vi beskriver och jämför med helt andra mått. Vi har lärt oss en sak och det utan att smaka. Vi har lärt oss att oavsett vad hur och när så kan man alltid jämföra det mesta med lite som kyckling. Jag åt grillad kungskobra förra veckan, jaha och hur smakade det då? Ja det är svårt att beskriva för en som inte ätit men ja vad ska man säga... det smakade faktiskt lite som kyckling! Och på den vägen är det.

Kocken rör i sina grytor och när han vet säkert att ingen ser på doppar han fingret i spadet och smakar av. Vi andra behöver inte hålla på, vi är inte där än och varför ens försöka? Vi behöver ju inte det, inte så länge det finns dumma människor som tror att det mesta smakar.. Ja lite som kyckling!

Vi människor är som vi är. Vi lever i små kolonier tillsammans med andra små medmänniskor och försöker vandra livets stora stigar med hög huvudföring och största möjliga värdighet. Vissa lyckas lite bättre än andra, så är det bara. Efter många år av oavbruten framgång så har framgångsrika människor fått lite mer träning än oss övriga i att hantera framgången. Det kan man tydligt märka i olika sammanhang. Har du tex sett statsminister Reinfeldt eller högaktuella Saabs vd stjäla air time i tv-rutan och bett allra ödmjukast om att få hälsa hem till sin familj, släkt och vänner. Sånt händer bara inte. Ändå är det kanske just dessa människor som skulle få göra detta utan att programmet för en kort stund blir bingolotto. Inte heller skulle programledaren se besvärad ut och kontrollrummet börja skrika "låt han hälsa lite snabbt då, men sen reklam" i programledarens hörsnäcka. Det här är dock inget som får utnyttjas av framgångsrika människor. Hur frestad Saabs vd blir att höja armen mot skyn och vinka värdigt hem till alla kära på ett sätt som bara en vd kan göra så får det inte ske. Hälsandet får helt enkelt inte under några som helst omständigheter ta uppmärksamheten ifrån huvudändamålet. Värdighet och professionalitet i alla lägen och vädersträck! Speciellt när vi alla andra ligger utslagna och tittar på framgången hemma i våra tv-soffor. Då duger det inte att som pricken över i börja veva i tv som en annan bonde.

Reporter: Ja nu står jag här med Saabs vd bara några minutrar efter att det ödesdigra nedläggningsbeskedet av Saab officiellt förkunnats av GM:s ledning. Vad har du nu att säga om det här:

Saabs vd: Det är en oerhörd tragedi det hela och jag bland många andra inblandade är ytterst besvikna. Det finns inte så mycket mer jag kan säga som lindrar smärtan för alla oss på Saab.. Jag måste nog få smälta det här först innan jag gör ett vidare uttalande i saken..

Reporter: Som ni märker är stämningen allt annat än uppåt här i trollhät...

Saabs Vd: Ursäkta, skulle jag kunna få göra en sak innan ni släcker ner kameran, bara en liten.. Hälsa hem till familjen?

Nej att hälsa är för oss vanliga människor, vi som fortfarande har fotkontakt med jorden. Vi får 5 min var per livstid i direktsänd tv, som bäst. Vi skulle på dom 5 minutrarna kunna välja att hålla ett Barrack Obama tal till nationen, prata en helvetes massa skit om chefen eller bara göra det man ska och sen gå därifrån som om man vore en av dom framgångsrika. Men då skulle det å andra sidan inte vara någon skillnad på dom och oss dårar som väljer att hälsa.

Å andra sidan ja ärligt talat, vad hinner man egentligen göra på bara 5 min? Skita, torka, spola, spola igen.. Så vi kanske inte ska klandra alla dom som bara hälsar när dom får chansen! Det finns många där ute som inte ens får chansen att hälsa. Sen finns det också program som man enligt rykten aldrig hälsar hem ifrån, paradise hotel ska tydligen vara ett sånt program...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%A4nnboll

Livet som barn bestod av många olika självklarheter, en hel del oklarheter och så brännboll. Brännbollen var något som man ifrån högre ort hade klubbat fast som en trevlig aktivitet för växande barn i tidig skolålder. Två gånger om året spelades det brännboll i skolan och detta fenomen delade snabbt upp klassen i 3 läger. Dom som hatade brännbollen från allra första stund, dom som slog långt och dom som alltid fick ont i magen och hög feber bara några minuter innan brännbollen skulle sparkas igång. Och av det här digra spelarmaterial skulle en hurtig idrottslärare skapa fantastisk brännboll. Vi som bestämde oss för att motvilligt ställa upp oss på linjen för att slutligen delas in i två lag visste att snart, mycket snart skulle helvetet bryta lös. Snart skulle svordomarna hagla, någon skulle definitivt börja gråta och en tredje få bäras ut på bår efter att ha blivit träffad i huvudet av bollen. Men nu fanns det inte längre någon återvändo. Tiden då den alternativa skolmåltiden fil och flingor och den alternativa idrotten, gymmet var inte uppfunnen än. Alla skulle vi samma väg vandra.

Uppdelningen av lag gick snabbt. Det fanns fyra som kunde slå bollen så långt att dom utan vidare kunde frivarva både en och två gånger innan ”utelaget” uppgivna ropade bränd i kör. Dom fyra delades självklart upp två och två i varsina lag. Sen hade vi mittemellangänget, dom som kunde slå långt men sprang alldeles för långsamt för att göra ett frivarv. Dom delades enkelt upp enligt äpple-banan-principen och hade strax ett taggat lag att gå till dom med. Till slut fanns bara bottenskrapet kvar, dom som tog ett år på sig för att plocka upp det platta slagträet ”stekpannan” och sedan missade 3 bollen gånger på raken. Det sista var en ren naturlag och hur dom än gjorde, med vilket slagträ eller hur mycke press kön bakom satte på dom, hotade dom med stryk om dom missade så missades det ändå gång på gång. Dessa kala furor förhandlades det vilt om. För det här var gänget som egentligen avgjorde matchen. Det visste dom fyra bästa. Lagen diskuterade sinsemellan och pekade på det oinspirerade människorna som fanns kvar på linjen. Efter en stunds diplomati, en del arga kommentarer och några tomma hot om att inte spela om Kerstin skulle spela lika dåligt som förra gången så kunde själva brännbollen slutligen ta fart.

Första man gick fram till slagrutan. Självklart var det en av dom två som slog längst som skulle inviga spelet, det var en oskriven lag det där. Den ena av två bra längst fram och den andra längst bakom. Denne planerade att rädda dom mediokra och bottenskrappet från att bli helt utebrända, självklart springa ett frivarv och dessutom ett varv till, ärevarvet för att ha lyckats med denna bedrift.

Spelet höll på i cirka en halvtimme, lagen bytte efter halvtid plats och så höll det på så där tills slutsignalen ljöd och poängen skulle räknas ihop. Då flockades dom fyra bästa runt idrottsläraren och bara väntade på att få sträcka händerna i luften och ropa ”segern är vår”. Vi andra stod en bit bort och pustade ut, det var äntligen över. Nu kunde allt återgå till det normala igen. När vi efteråt satt i omklädningsrummet och drog av oss våra svettiga kläder så puttade Christer på min axel ifrån bänkraden bakom, jag vände mig om och mellan två jackor så kunde jag se hur Christers huvud stack fram. Jag böjde mig närmare för att höra bättre: Jag kommer aldrig mera spela någon jävla brännbollsskit i hela mitt liv, hör du det? Inte en gång till! Jag nickade bekräftande på huvudet som svar och fortsatte med en sur strumpa som trasslade. Jag tänkte på det Christer nyss sagt och tänkte att livet, det var så satans orättvist ibland! Det tyckte nog Christer med men jag kom aldrig på att fråga honom om det just då.